Första tankarna & känslorna när jag vaknade i morse, var att det kändes så himla skönt att inte vara bakfull trots mängden jag hällt i mig, så med ett leende på läpparna reste jag mig ut sängen, men den glädjen varade inte sålänge.
Läste mina sms jag skickat... Åhhh..
Kröp ner i sängen igen, drog täcket över huvudet och kände ångesten svepa över mig.. Lort lort lort!!!
När i hela fridens namn ska de uppfinna alkolås på telefoner?!?

Tankarna flög runt.. Inte mår man bättre av att ligga kvar i sängen och vara arg på sig själv. Så vid sju åkte kläderna på, sprang ner för trapporna, lurarna i öronen, & löpningsklockan igång.
Den första kilometern var tuff, men när jag kände att jag började bli trött så ökade jag tempot, när jag kände att jag inte orkade mer så ökade jag.
Jag kom i "mål", snabbkollade på klockan och gick med sakta steg hemåt. Inte förrän jag var innanför dörren insåg jag att jag slagit min egen tid med 42 sekunder!
Morgonens ångest övergick till en liten glädje att jag kommit 1 steg närmre mitt mål.
Men tankarna finns där.. En människa jag inte älskar längre, en människa jag inte har "de" känslorna för.
Ibland kommer saknaden av den där vännen, som var så bra. Vännen som ofta fick mig att känna mig glad & trygg.
Några gånger har jag varit påväg att ringa för det varit något speciellt jag velat dela med mig av, men så kommer verkligheten ikapp, han finns faktiskt inte i mitt liv längre! & telefonen åker ner i fickan igen.

Tydligen saknar jag vännen mer med alkohol i kroppen.
Men den finns inte mer. Jag måste sluta dra.